Diverse videor från Rockweekend

Jag tänkte avrunda mitt bloggande från Rockweekend med videoklipp från några uppträdanden som jag hittat.

Nightingale - "Alonely / Glory Days":



U.D.O. - "Princess Of The Dawn":



Edguy - "Vain Glory Opera":



Mustasch - "I Lied" + badbollar



Testament - "Formation Of Damnation":



Avslutningsvis ett klipp där någon filmat leran:

Rockweekend, dag 3: värme

Tredje dagen blev också den dag vi var längst på området. Turligt nog log vädergudarna mot oss för det var något konstigt ljust och varmt som strålade mot oss från himlen.

Söderhamns stoltheter Wolverine spelade framför en förhållandevis stor publik och var som vanligt väldigt bra. Vi bjöds på en ny låt som kommer att finnas på nya skivan "Communication Lost". Raskt vidare till Memory Garden för att se vad de var för filurer. De lät bra och var skickliga på sina instrument men vi tappade intresset efter ett tag. Efterföljande band Scar Symmetry följde samma mönster. Samspelt och skickligt, men eftersom det är, för mig, ett helt nytt band så är det svårt att ta till sig allt och man tappar intresse. Bandet var lite udda på så sätt att de har två sångare, en som growlar och en som sjunger vanligt.

Dags då för Nightingale med en leende Dan Swanö i spetsen. Bandet såg verkligen ut att ha skoj på scen och brorsan Dag drog som vanligt av sig tröjan. Ett bra framträdande som kändes alldeles för kort.

Vi hoppade därefter över både H.e.a.t och Hot Leg för att få något i magen. Vi gick och kollade lite snabbt på Queensrÿche men de kändes väldigt tråkiga och jag tyckte att sångaren Geoff Tates röst sprack ibland.

Jag hade ingen aning om att Edguy var så pass stora, men en månghövdad publik hade letat sig fram till scenen för att se dem. Den power metal som gruppen bjuder på är inget för mig även om jag nickade med i takten till "Superheroes". Däremot var det lite kul att se och inte minst höra mellansnackskungen Tobias Sammet köra på med sina buskisskämt och allsångsövningar.

Min rygg hade börjat göra sig påmind vid det här laget och jag började känna mig lite mätt på att klafsa runt i lerhöet, men när Dimmu Borgir klev upp på scenen så glömdes dessa saker bort.

Med en väldigt pampig inledning och ett väldigt tryck i musiken så var detta det uppträdande som imponerade mest på mig. Bomber och smink tillsammans med gruppens symfoniska black metal och en väldig frenesi i musicerandet körde de över oss å det grövsta.

Sista gruppen på festivalen var Napalm Death och deras vansinnesgrindcore och ni som hört dem vet att det verkligen är en udda stil. Tröttheten tog över och efter att ha sett två låtar så for vi hem.

Hade vädret varit bättre hade det vart lättare att uppskatta festivalen, men nu gjorde vi det bästa av situationen och klädde oss i regnkläder och stövlar och försökte undvika att halka i leran. Musikaliskt sett var det många roliga överraskningar, men även några besvikelser. Det hör ju dock till.

Apropå leran så såg ju de flesta ut som träskmonster med lera upp över öronen. Alla utom en tjej som gick omkring barfota utan en lerprick på sig förutom fötterna. Hur hon lyckades med det är en mysterium som vi nog aldrig kommer få svar på.

Rockweekend, dag 2: kyla och hö

Efter 40 timmar och 40 minuter slutade det äntligen att regna och festivalledningen lade ut stora mängder hö på lervällingen för att underlätta lite. Det fungerade hyfsat men leran var fortfarande överallt. Man skulle kunna tro att man var på Farm Aid med alla gummistövlar och allt hö snarare än en rockfestival.

Nåja, dag två kom vi till området lagom tills dess att Paradise Lost skulle spela. De hade av någon okänd anledning fått byta tid till 18.25. Kanske var det därför bandet var rätt oinspirerat och mest verkade störa sig på alla som stod och väntade på Mustasch spelning. För mig som aldrig riktigt lyssnat på gruppen gjorde detta till att mitt intresse inte direkt växte. Bara under låten "Say Just Words" lossnade det och både publiken och bandet tände till. Därefter följde nyss nämnda Mustasch och om Paradise Lost spelade i motvind så hade Ralf och hans mannar vinden i ryggen. Det bjöds på publikfriande mellansnack, ett riffande utan dess like och badbollsregn. Bra låtar och duktiga musiker. Den enda invändningen var att ljudet inte var av högsta kvalitet.

Vinden ja... under andra halvan av Arch Enemys konsert började den bli ohyggligt kall. Det stoppade iochförsig inte den svensk-tyska gruppen att mangla på men det blev lite enahanda i längden så vi gick och värmde oss i öltältet till dess att U.D.O. gick på scenen. Föga förvånande blev det en kavalkad med Accept-låtar som, liksom W.A.S.P., förde mig tillbaka 25 år i tiden. Tyvärr så blev Udos röst lite väl enerverande i längden och med vetskapen om att morgondagen skulle bli lång hoppade vi över dagens dragplåster Chickenfoot och åkte hem.

Behållningen av dag två var utan tvekan Mustasch som vet vad publiken vill ha och ger dem det. Ralf Gyllenhammar tog nog andrapriset i mellansnack av de band som jag såg.

Läs om dag tre imorgon.

Rockweekend, dag 1: lervälling

Vad får man om man kombinerar ofantliga mängder regn med en åker? Jo, en leråker. Och det var just det som mötte oss när vi kom till festivalområdet igår. Vissa verkade inte bry sig utan klafsade runt barfota utan att bry sig det minsta men för en bekväm småbarnspappa så var det inte att föredra. Vi slirade vidare till de två scenerna och kunde konstatera att de tänkt till; när en akt var slut var nästa klar att dra igång bara några minuter senare.

Dia Psalma var i full färd med att spela när vi kom och de gjorde bra ifrån sig och jag diggade med i deras kända låtar från början av nittiotalet. Testament var nästa band att äntra scenen och jag som aldrig hört dem förut blev till en början imponerad av bandets spelskicklighet men när varje låt sedan påminde om den första så tappade jag intresset. Snäppet ondare blev det när Dark Funeral levererade sin black metal med uppochnervända kors, bilder på djävlar och corpse paint. Hela svartmetallkitet med andra ord. Jag var rädd att corpse painten skulle regna bort men de verkade ha använt vattenfast smink. Musikaliskt så var det mer omväxlande och interssant än vad jag väntat även om jag kanske inte rusar ut och köper en skiva med dem.

När det var dags för W.A.S.P. så hade vi ställt oss frågan om Blackie Lawless fortfarande har rösten i behåll. Och det hade han. Tillsammans med sina kompetenta musiker spelade han gamla godingar som "I Wanna Be Somebody", "Blind In Texas" och "The Idol" och jag blev 11 år gammal igen. Vi bjöds på en show där det sprangs fram och tillbaka på scenen så det stod härliga till, allsång samt lite seriöst mellansnack.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var kallt, blött och lerigt men musiken var över förväntan.

Jag hade tänkt att ta med mig kameran men med tanke på vädret skrinlade jag de planerna. Kolla in bilder på Rockweekends sida istället.

Se till att kolla in kommande inlägg om dag två och tre.

Man In The rain

Ikväll är det ju premiär på Rockweekend och ingen kan väl ha missat att ett monsunregn dragit över Sverige. Ja, minus värmen då... Men enligt yr.no så kommer det att sluta regna lagom tills dess att W.A.S.P. går upp på scenen så med lånat regnställ av svärfar så åker jag och försöker göra det bästa av situationen. Men jag kommer nog bli en "Man In The Rain" som Mike Oldfields låt heter. Jag återkommer imorgon med en första rapport från festivalen och tills dess kan ni kolla på ett playbackframträdande med nyss nämnda låt.

Vilka frågor ställdes till Kent?

Kent håller på och spelar in sitt nya album (eller är de klara?) och traditionsenligt så svarar gruppen på diverse frågor som skickats in av fansen. Det är verkligen en blandad kompott av svar som gruppen ger; ibland seriösa men oftast skämtar de till det. Det beror i och för sig kanske på de frågor som kommer in? Kanske kan slå ihjäl några timmar en gråmulen dag som denna.

Här hittar de de aktuella frågorna. Tidigare Fråga Kent finns här: 1999, 2001, 2004, 2007.

Bob Dylan - Desolation Row

Jag har varit inne och nosat lite på Bob Dylan tidigare (här), men aldrig riktigt fastnat. Detta kom att ändras lite häromdagen när jag var inne på en tråd i Prog Archives forum som handlade om proto-prog. Proto-prog kallas den musik som kom innan den egentliga progressiva rocken men som innehöll element som sedemera kom att känneteckna huvudgenren (läs en mer utförlig förklaring här). I alla fall så listades i denna tråd, som heter A Beginner's Guide to Proto-Prog, ett antal låtar som anses tillhöra proto-progen. Jag tyckte det var intressant och slängde ihop en spellista i Spotify med de låtar som jag kunde hitta. Jag lyssnade på dem och hittade några guldkorn, men den som stack ut var Bob Dylans "Desolation Row". En 11 minuter lång låt från 1965 hämtad från skivan "Highway 61 Revisited".
Så jag börjar sakta få upp ögonen för Dylan. Sent ska syndaren vakna. Lyssna på låten här nedanför.

	Bob Dylan - Desolation Row
	Found at skreemr.com

Redovisning lyssningsenkät

Hela 66 personer svarade på enkäten om hur man främst lyssnar på sin musik. Föga förvånande kom digitala medier (mp3 med mera) på första plats med 36% av rösterna. Två blev faktiskt Spotify (22%) som slog CD med tre procentenheter. Vinylen är fortfarande rätt stark då den hamnade på fjärde plats med 12%.

Så här ser hela listan ut:


Mp3: 25 röster (36%)
Spotify: 15 röster (22%)
CD: 13 röster (19%)
Vinyl: 8 röster (12%)
FM-radio: 3 röster (4%)
Internetradio: 1 röst (1%)
Live: 1 röst (1%)
Annat: 1 röst (1%)

Anna Ternheim i Freluga

Jag hade tänkt att överraska sambon med en Anna Ternheim-konsert igår den 5 juli. Men själva överraskningsmomentet försvårades av att vår lille son inte klarar sig själv riktigt än och behöver barnvakt. Turligt nog ställde farmor och farfar upp på detta så jag och sambon kunde bege oss till Freluga. Jag kan villigt erkänna att jag aldrig varit i Freluga förut och jag hade ingen aning om att det finns något som kallas trädgårdsscen där. Men bevisligen finns det det.
I annonsen uppmanas man att ta med campingstolar och picnickorg, vilket gör det hela till en lite udda upplevelse. Anna Ternheim sjunger om bortrövade barn, döden och brusten kärlek samtidigt som semesterfirande småbarnsfamiljer sitter och sörplar kaffe och äter kärleksmums.

Men Anna klarar det över förväntan. Jag hade trott att det skulle bli en lågmäld akustisk afton, men så fel jag hade. Annas otroligt duktiga kompband skapade, tillsammans med Anna skälv förstås, ett väldigt tryck från scenen där arrangemangen växlade från låt till låt. Från lugnt och skört till maffigt och komplext. Allt detta tillsammans med Annas låtar och skicklig stämsång gjorde gårdagens konsert till en väldigt positiv överraskning. Det var verkligen ingen svart söndagseftermiddag så jag kan varmt rekommendera både Freluga Trädgårdsscen och Anna Ternheim för er som är i valet och kvalet.

Låtlistan var:

"Shoreline"
"What Have I Done"
"Black Sunday Afternoon"
"Girl Laying Down"
"Damaged Ones"
"Summer Rain"
"Lovers Dream"
"No I Don't Remember"

"A French Love"
"I Follow You Tonight"
"Tribute To Linn"
"To Be Gone"
"Let It Rain"
"My Secret"
"Sweet Little Lies"

Uppsala Progressive Rock Festival 2009

Även i år anordnar S.A.R.F. Crimson Uppsala Progressive Rock Festival och som vanligt är det ett mycket överkomligt pris (100 kronor). Festivalen hålls 1 augusti och bjuder på följande band:

16:00 - Albatross Rex

17:30 - Mad Artwork

19:00 - Manticore
20:30 - Rävjunk

Jag har faktisk Manticores skiva "Time To Fly" och även om jag inte lyssnat på den på ett tag kommer ihåg att jag var väldigt imponerad av Ulf Holmbergs gitarrspel.

Kolla in festivalens hemsida här för mer information.

Elvis presenterar sitt husband

Hittade det här gamla klippet från en mindre känd konsert med Elvis. Konstigt att man inte sett den förr med tanke på det husband han presenterar.



Nu kanske man inte ska tro på allt man ser med det var en skickligt gjord video.

Kaipa - Oceaner Föder Liv

Jag har haft ett sug efter att lyssna på Kaipa ett tag nu, men sjuttiotalsskivorna finns inte på Spotify och jag har inte haft tid att leta fram CD-skivorna så jag letade fram "Oceaner Föder Liv" från den självbetitlade debuten på YouTube. Lyssna och njut.

Långt samtal med Rush

Om du nu plöjt genom alla gamla intervjuer med Rush som jag tipsade om i det här inlägget kan du nu fortsätta att trotsa sommaren genom att kolla på en 58 minuters intervju med bandet. Videoklippet kommer från den kanadenssiska radioshowen Q där programledaren paratar med Geddy Lee och Alex Lifeson om allt möjligt rushrelaterat. Som en extra bonus kan man kolla på dem i HD.

The Incident - omslag och bakgrund

Jag forstätter att lägga in lite information om Porcupine Trees kommande skiva "The Incident". Dels så har omslagsbilden släppts (klicka på bilden för större variant) och så har Roadrunner lagt ut hur Steven Wilson fick idén till konceptet. Han säger följande:

There was a sign saying ‘POLICE – INCIDENT’ and everyone was slowing down to rubber neck to see what had happened. Afterwards, it struck me that ‘incident’ is a very detached word for something so destructive and traumatic for the people involved. And then I had the sensation that the spirit of someone that had died in the accident entered into my car and was sitting next to me.
The irony of such a cold expression for such seismic events appealed to me, and I began to pick out other ‘incidents’ reported in the media and news. I wrote about the evacuation of teenage girls from a religious cult in Texas, a family terrorizing its neighbors, a body found floating in a river by some people on a fishing trip, and more. Each song is written in the first person and tries to humanize the detached media reportage.

Djupt värre, väldigt wilsonskt. 22 september släpps den.

I inkorgen #15

Om någon vill trotsa solgasset och sitta inne och lyssna på musik gör ni rätt i att kolla in dessa länkar.

----------

Stadsmissionen har startat kampanjen Bootleg som innebär att du donerar 25 kronor genom att SMS:a BOOTLEG till 72900. Du får då en länk till en sida där du kan ladda ner tidigare outgivet material som donerats av artister som Björn Gelotte från In Flames, Sebastian Ingrosso, Adam Tensta, Entombed och Miss Li. Läs mer här.

----------

Pocketful bjuder på gratislåten "And Once Again" i mp3-format. Den hittas här.

----------

One Man Freac Show heter vinnaren av musiktävlingen Musik Direkt och spelar post-pop inspirerad av bland annat Radiohead och Mogwai. Fredrik, som killen bakom artistnamnet heter, låter dig ladda ner albumet och betala vad du tycker det är värt a' la Radiohead. Väl värt ett besök.

----------



Nittiotalsstjärnan Gina Jacobi är tillbaka med ny singel, "Tusen Frågor", och platta, "Ömtåligt Gods" på svenska. Läs mer på hennes hemsida.

----------

Skön rock bjuder Johannes Vidén & Bluebird Association på. Hans musik har charmat både Aftonbladets Fredrik Virtanen och Göteborgs-Postens Jan Andersson. Charmar det dig? Kolla in Johannes MySpace.